Idag påverkas Östersjön av överfisket. Intensivare fiske har blivit vanligare på ekologiska dominerande arter som strömming, skarpsill och torsk. Det är inte ovanligt att fisket reduceras och övergår till ”överfiske”. Överfisket bidrar inte bara till en hotat art utan även till omfattande ekologisk skada då dessa fiskar har en central position i ekosystemet. Trots insikten i problemet saknas relevanta modeller och referenspunkter för att kunna få ett större ekologiskt hänsynstagande genom att styra fisket.[1]

I 35 år har hotet mot Östersjöns miljö varit känt. Flera konventioner har skapats för att motverka hotet. Överfisket har varit det miljöproblem där framstegen varit minst i Östersjön. På 1980 talet trädde en konvention om fisket fram, Gdansk-konventionen, som handlade om att reglera fisket och hindra utfiskning. Havsmiljökommissionen konstaterade ändå nyligen att skyddet för havsmiljön misslyckats. Därför är nu behovet av marina naturreservat med fiskeförbud enorma. Östersjöns miljömål är avlägsna och politisk oförmåga har orsakat misslyckandet inom fisket.[2]

Ett symptom på det sjuka havet som plågas av hårt överfiske ihop med en otrolig industri och fartygstrafik är algblomningen som blivit större och större.[3] Att vi inte skyddat vårt hav kan vi se genom det största beviset där den årliga algblomningen och den ökande ytan av död havsbotten blivit större. Idag täcker ytan av död havsbotten 70 000 kvadratkilometer.[4]